Otraditionell midsommar

Det blev verkligen en otraditionell midsommar för oss i år. Sol och värme i stället för regn. Någon skur brukar det alltid komma. Tänk, så många midsommaraftnar som regnade bort, när jag var tonåring och ville ut och dansa i parken.

Maken som tidigare i veckan drabbats av magsjuka verkade på bättringsvägen och hade börjat äta så smått. Jag var ute och plockade lite grönt att hänga på dörren i stället för den gamla torra kransen. När jag kom in var han påklädd och lyssnade på en bok, men på kvällen fick han feber och orkade inte ta sig till sängen utan hjälp. Jag satt och tittade på en Oscarsbelönad tjeckisk film på TV "Koyla", som handlade om en femårig rysk pojke som på grund av olyckliga omständigjheter togs om hand av en ensam herre på 55 år. En väldigt gripande film!

Lördag morgon hade maken inga krafter alls och då ringde jag 112 och en ambulans var faktiskt snabbt på plats. Jag åkte efter till lasarettet och sedan tillbringade jag hela dagen där och var med på hans provtagningar, tarmröntgen och allt annat han skulle gå igenom. Han hade hög feber och det var helt klart en besvärlig infektion. Han fick slangar för syrgas, dropp , penicillin och på slutet satte man också in en kateter, innan han fick en sängplats på kirurgen. Alla var mycket vänliga och hjälpsamma, men det var mycket väntetid och jag var inte hemma förrän halv nio på kvällen rejält trött och hungrig. Hur skulle det då inte kännas för den som var sjuk.

Idag har jag också varit inne och allt var mycket bättre, men infektionen ville inte ge med sig utan det blir ytterligare provtagningar. Barnbarnet kom också för att ge farfar en stor kram innan hon tillsammans med sin kille åkte till Kalmar.

Annars är det otroligt vacker just nu. Prästkragar och pioner blommar för fullt. Smultronen är mogna. Potatisen har gått i blom. Livet är underbart bara maken blir frisk och kommer på benen igen.

Riksgränsen

Sista dagen i Kiruna åkte vi till Abisko för att åka med järnväg från Abisko till Narvik, för det lär vara en svindlande vacker tur och man förstår inte hur man kunnat bygga järnvägen där. Men tyvärr gick det inga tåg i sommar, för järnbanan skulle förstärkas. I stället blev vi hänvisade till buss och det var inte riktigt vad vi tänkt oss.

I stälelt tog vi bilen och åkte till Riksgränsen där vi åt en god bit mat i Ebbes kök. På vägen tillbaka mot Kiruna stannade vi i Pessisjåkka för toabesök och bensträckare.

Den här gången åkte vi förbi Kiruna och till Jukkasjärvi även om det inte fanns något ishotell så här års. Renar och hantverk fanns det i alla fall. Tyvärr kunde vi inte gå in i den lilla fina kyrkan för där pågick konfirmationsläsning och det satt en lapp på dörren där man bad att besökare inte skulle störa. När vi tittat klart på allt annat pågick läsningen fortfarande och det gjorde att vi nöjde oss med att ha sett utsidan.

I midnattssolens land

Åh så vackra vyer man bjuds på längst norrut i vårt avlånga land. Synd att man är så dålig fotograf och inte kan fånga in dem riktigt bra på bild. Säkraste sättet att få vackra kort är att köpa vykort.
Här är i alla fall en bild från Luossavaara även om det inte är längst uppe på toppen. Allra sista biten var så knölig att vi inte riskerade att ta bilen upp för den har ganska lågt underrede. Vi hade i alla fall en fin utsikt över fjällen.

Sonen var högst uppe i backen och blickade ut över Kiruna, men vi hade också en bra utblick när vi åkte serptentinvägen ner igen.

Några grabbar på vandrarhemmet hade varit uppe på Kebnekajse och frusit. Där var det snö och is och köldgrader, så de stannade inte längre än nödvändigt.

Gruvlig upplevelse

Besöket i LKAB:s gruva var ingen gruvlig upplevelse tvärtom. Vi åkte buss med 10% lutning med en meter på var tionde meter 500 meter ner under marken. Sedan blev vi guidade runt och det var hur intressant som helst och de tre timmar besöket tog gick väldigt snabbt. Nej, den gruvliga upplevelsen var när vi frampå kvällskvisten skulle upp på Loussavaara och titta på utsikten. Jag körde upp och slingervägar är jag inte förtjust i särskilt inte sedan jag för några år sedan fick motorstopp på väg upp för Kvarntorpshögen. Upp kom vi i alla fall och sonen var vänlig nog att köra ner, när han såg hur jag gruvade mig.


Dagen började med ett besök i den vackra kyrkan som 2001 utsågs till Sveriges vackraste byggnad och som man inte vet hur det blir med i framtiden. Ska den rivas, plockas ner och flyttas eller nyuppföras på annan plats?


Efter besöket i kyrkan var det dags att gå vidare till stadshuset, som också var fantastisk
både vad gäller arkitektur och konst. En byggnad som också är i fara på grund av sprickbildningen.

Framme vid målet

Nattsömnen var god, men vi vaknade vid vanlig tid utan väckarklocka. Jag bryggde kaffe som blev alldeles för svagt och vi åt några smörgåsar, innan vi packade ihop, städade rummet och drog iväg mot nya ställen.


När vi lämnat Sorsele bakom oss kom vi ganska snart fram till vägarbete där man i stället för asfalt höll på att göra grusväg. Lyckligtvis gällde det inte hela vägen utan senare blev det rak och fin 100-väg, men ganska ensidigt landskap med bara skog, skog och åter skog. Ja, lite omväxling för vi såg älg vid två tillfällen och en hel del renar. Vi såg också skyltat till en nordlig strutsfarm.

Vi stannade till i Arvidjaur, där det fanns täckning för mobilen och samtidigt passade vi på att besöka den vackra kyrkan. Därefter fortsatte vi till Jokkmokk och tog vår lunch på en Kinarestaurang med god mat, innan vi fortsatte mot Gällivare. I Gällivare tankade vi billigaste bensinen hittills: 13:19/litern.

Vi hade inte beställt rum i förväg, kollade information för Kiruna och hittade billigt härbärge på Gula Huset, men där var alla rum upptagna. En familj var före oss och frågade. Jag ringde till STF:s vandrarhem och de hade ett rum till oss som jag snabbt bokade in för två nätter. När vi kom dit var den andra familjen där, men till dem fanns inget rum. Vilken tur att jag ringde och att vi fick ett rum centralt i stan. Rymligare än det vi hade i Sorsele. Vi har gått en runda på stan och tittat på stadshuset utifrån.

Resa mot midnattssolen

Nu är vi inne på dag två på vår resa mot Kiruna. Vi dvs maken, yngste sonen och jag startade resan måndag kl 12.30 från sonens bostad. Då hade han sovit ca tre timmar efter att ha jobbat natt. Det flöt på bra och vi stannade till på Kitchen restaurang i Valbo centrum och åt en god buffé. Vi har stannat där på en tidigare resa och maten är verkligen toppengod och det finns flera rätter att välja på. Rekommenderas varmt!

Vi skulle tillbringa natten hos släkten i Ramsele och beslutade oss för att ta närmaste vägen nr 331 och åka in vid Bergerforsen. Det visade sig vara ett dumt beslut för efter att ha passerat Viksjö var det stopp. Man höll på att bärga en långtradare som stjälpt av vägen och beräknade att det skulle ta ett par timmar. I stället för att vänta beslöt vi att söka en annan väg och åkte in strax efter Viksjö mot Hobbart (ev felstavat) och över Finnmarken. En smal skogsväg, men vi kom ut vid Kramfors, som vi hade tänkt. Extra tid tog det ju och vi var inte frammevid målet förrän klockan 23, men togs emot med stora famnen och kaffe och smörgås och det hembakade tunnbrödet, som är mitt absoluta favoritbröd. Det blev alltså ganska sent, innan vi kom i säng och maken sov inte mycket den natten.

Jag vaknade i vanlig tid i morse, men lyckligtvis kunde sonen sova lite längre. Var till morbrors grav och tittade och passade samtidigt på att tanka bilen. Vi hade kört 79 mil sedan förra påfyllningen och i norr kan det vara långt mellan tankställena. Efter frukost drog vi iväg först till Hoting för att träffa min morbror där och se hur han bodde på sitt äldreboende. Han hade det fint där och det var roligt att få en pratstund med honom.

Färden fortsatte längs Bävervägen till Vilhelmina, där vi åt fläsk med löksås. Nu är vi på STF:s vandrarhem i Sorsele, där vi ska övernatta i ett väldigt litet rum för tre personer, men det var det sista de hade, när jag ringde från Ramsele och frågade. Jonas och jag har tagit en promenad på samhället, som var större än jag trodde. Henthy var hemma och vilade under tiden.

Cykeltrassel

Så här kan det gå, när man är ute och cyklar. Den här lille krabaten hade oturen att trassla in sig i hjulet på en parkerad cykel, men när fotografen tagit bilden med hjälp av sin mobil, fick han hjälp att komma loss.

Hos oss var det en ekorrunge, som lade sig att vila på en obebodd fågelholk medan hans syskon ivirgt försökte få i sig så mycket som möjligt av en talgboll. Tyvärr ingen chans att komma i närheten och föreviga bilden.

Nog händer det saker i djurens värld!

Alla fantastiska elektriska hjälpmedel!

Så här kan det se ut, när man inte har klippt gräset, men teveronikan blommar vackert och gräset är grönt.

Det går dåligt med klippningen. När vädret äntligen var godtagbart plockade jag först fram trimmern för att ta bort det längsta, som verkade väl tungt för klipparen. Trimmern var inte på sitt bästa hunör och flera gånger kastade han (det måste helt enkelt vara en han) av sig skyddskåpan, som jag med möda fick på plats igen. Till slut lade han av helt och hållet, men efter att ha vilat sig över natten tog han nya tag.

Sedan var det dags att prova gräsklipparen. Det gick bra ett tag, men sedan var det stopp där också. Jag startade om och det gick en stund till. Stopp igen. Nystart med samma resultat. Stopp igen och omstart, men den här gången slog det ut en eldslåga från sladden vid kontakten. Skyndade mig rycka ur sladden från väggurtaget. Lågan släckt och jag konstaterade att det var ett brott på sladden. Ingen mer klippning den dagen. Nästa dag kom yngste sonen förbi. Han lovade fixa en ny kontakt åt mig. Nu har han gjort det och när gräset torkat upp efter regnet ska jag testa om det blev riktigt gjort. I annat fall kommer väl klipparen att gå baklänges och jag ger upp och låter allt växa igen. De vilda växter som spridit sig är lika vackra som de odlade. Vi har snart en äng med prästkrage, åkervicker, rödklöver och teveronika.

Sedan ska vi åka bort åtminstone en vecka och då passar nog allt på att växa åtminstone det som inte ska växa.