Sista veckan 2010

Julen i år blev inte vad den brukar vara. Jodå, julkakorna, skinkan, köttbullarna och revbensspjället blev klara, juldukarna och granen kom på plats, men husbonden saknades. Jag hämtade hem honom dan för dan för han fick dagpersmission från lasarettet, men redan på julaftonsmorgonen steg febern och det blev ny ambulansfärd till sjukhuset. Verkligen ledsamt och motigt! Äldste sonen skulle komma med tåg på eftermiddagen. Sedan vi ätit av julmaten åkte vi in till Pappa i Karlskoga och stannade ett par timmar. Yngste sonen jobbade julaftonskväll och det gjorde hans fru också och medan vi var på lasarettet var han och lämnade in Akira i huset och gissa vem som hoppade och svansade och visade verklig glädje, när vi kom tillbaka. Skönt att ha sällskap av sonen och hunden och vi åt ost, frukt och kex och sköljde ner med lite vin och sen blev det en skön hundpromenad i vintervädret. Ingen TV på hela dagen inte ens Kalle Anka.

I förrgår var yngste sonen och hans fru med till sjukhuset för att träffa maken och önska honom god fortsättning, eftersom de inte träffats i helgen.

Nu ska infektionsläkaren sätta in en ny kur och maken får inte fira nyår på hemmaplan. Förra året firade vi guldbröllop i lugn och ro här hemma i år får vi vaka in vår 51:a bröllopsdag var för sig. Yngste sonen kommer hem och gör mig sällskap. Hans fru jobbar natt i hemtjänsten!

Dan före dan före dan före........

Hjälp! Snart är det julafton och jag ligger efter med allting. Endast julkorten är skickade och julskinkan ligger i kylskåpet och väntar på att bli klar.Ljusstakar och stjärnor lyser upp och så har jag ett fint pepparkakshus som vännen B gjort. Hon brukar göra flera hus varje år så det måste ha blivit många hundra med tiden. Barn, barnbarn, vänner och många av våra flyktingar har fått pepparkakshus av henne. När jag jobbade på skolan brukade jag spara kartonger till henne att lägga husen i, så nu har hon lite problem att få ihop det.

Julstjärnan i papp har vi haft i hemmet sedan vår första jul tillsammans 1959. Över 50 år alltså och den håller fortfarande, bara glödlampor har vi behövt byta ut.

I väntan på "elmoppe"

Maken har varit och testat och beviljats en elrullstol för att på egen hand komma ut mera. I slutet av oktober fick vi en ramp till huset, eftersom den s k elmoppen inte får förvaras där det kan vara under tio grader kallt, men vi har en rymlig hall där den får plats under hatthyllan. För ett par veckor sedan ringde arbetsterapeuten och frågade om de kunde leverera elmoppen dagen därpå. Tyvärr passade det inte särskilt bra för maken var på lasarettet och vi skulle ringa när det var lämpligt. Maken har varit hemma en vecka, men varit ganska kraftlös och vi har inte ringt. Nu är han tillbaka på lasarettet igen med ny lunginflammation på gång. Man börjar faktiskt fundera om han kommer att bli tillräckligt bra att få sin efterlängtade elmoppe och orka ut med den. Den blev beviljad tidigt i våras och det är verkligen synd att det ska ta sån tid med allt för nog hade det varit toppen om han kunnat åka ut med den i somras, när det var varmt och skönt.

Min julönskan just nu är att man på lasarettet ska lyckas kurera maken så att han får krafter att komma hem och fira jul. Han saknas hemma!

Änglar finns

Änglar finns. Helt klart! Jag har helt säkert en egen liten skyddsängel. Nu har jag åkt väg 205 tre dagar i rad och klarat mig helt oskadd. Första dagen hörde jag på lokalradion att en bil hade kört av vägen mellan Svartå och Laxå och där åkte jag. Mycket riktigt - det låg en bil i diket och jag mötte räddningstjänst och brandkår på väg till platsen. Andra dagen jag skulle åka hörde jag att en bil med tre personer voltat på samma väg. När jag kom fram till olyckplatsen låg bilen upp och ner på sidan av vägen och polisen var där. Tredje dagen - idag - hade två bilar frontalkrockat i centrala Degerfors och där åker jag också igenom. Vilken tur för mig att jag inte var just där just då.

På samma väg körde jag för många år sedan i diket strax före jul, när pappa och jag skulle till Degerfors. Det kom en bil som ville köra om och jag höll ut i modden på kanten och kanade av vägen och hade turen att hamna mitt emellan ett stort träd och en rejäl stenbumling. Inga skador varken på oss eller på bilen! Helt säkert min skyddsängel som hjälpte till.

Gör om mig

Varför vill så många göra om sig? Såg ett TV-program om etniska plastikoperationer. En kille från Malysia var inte nöjd med sin längd utan vill ta av lårbenet och på så sätt bli längre. En flicka från Kina tyckte hon var för plattbröstad och ville ha större bröst. En kvinna från Afrika ville tvärtom ha mindre bröst för att se mera västerländsk ut. En annan ville ha mindre läppar. I USA är det tvärtom många vita som vill ha större läppar. En annan kvinna försökte med alla möjliga krämer få sin hud ljusare. Michael Jackson verkade vara en förebild för många. Jag har väldigt svårt att förstå varför. Hans liv verkar ju varit ett stort lidande efter alla operationer.

I Gokväll på TV1 är det många som är med för att få en ny stil. Det är i sammanhanget väldigt oskyldigt och säkert en rolig upplevelse. Fast jag kan inte förstå varför man ska lägga ner en massa tid och pengar på smink och varför man alltid ska ha det som är modernt just nu. Men jag är väl gammalmodig. Tycker jag hittat min egen stil och de kläder jag trivs med använder jag tills de är utslitna.

Skönheten finns enligt ordspråket i betraktarens öga. Inte uppskattar man väl sina vänner för hur de ser utan utan för den unika person de är? I min uppväxt fick man lära sig att det viktigaste var att man skulle vara hel och ren!

SKTF:s pensionärsförening

SKTF:s pensionärsförening i Sydnärke är en aktiv förening, som har ordnat mýcket nyttig information, trevliga studiebesök och intressanta resor och utflykter under åren. Den här veckan var det dags att fira 10-årsjubileum. Julbord intogs på Olshammarsgården och före maten var det ett mycket intressant besök på Munksjö Aspa Bruk, där man utvecklar och tillverkar blekt och oblekt pappersmassa huvudsakligen för export. Det var en kylig dag och på ena bilden kan man se hur röken ser ut när solen börjar dala. Trots att det var en klar dag såg det bara dimmigt ut, när man tittade ut genom fönstret inifrån.

Gröna fingrar

Min mamma hade gröna fingrar. Hon satte kärnor och fick dem att växa till stora plantor. S:t Paula förökade hon genom att sätta blad och fick på så sätt vackra växter att ge bort. Hos mig trivs inte dessa blommor alls vad det nu kan bero på. Vi har fönster åt norr och åt söder och det är min gissning att det inte är så bra, men mamma kunde få dem att blomma i vilket väderstreck som helst.

Jag gillar växter och försöker få små krakar att överleva och är jätteglad när det lyckas. Som förra årets julstjärna som nu blommar om igen. Jag har också en vårglöd som kommer med nya knoppar trots att det är höst. Novemberkaktusen blommar ovanligt mycket i år och på rätt årstid!

Tyvärr har jag svårt att få pelargonerna att övervintra. Jag har dem i garaget och oftst blir det en köldknäpp och då har jag missat att ta in dem och sen är det kört.

Vad är ett hem utan böcker

Livet blir bra mycket rikare med böcker. Man kan uppleva länder som man aldrig skulle komma till annars. Man kan lära sig förstå människor och kulturer med böckernas hjälp. Därför ligger det alltid en hög böcker på mitt nattduksbord och inte bara där. Min man säger att nu har vi inte plats för fler böcker. Han har alldeles rätt. Men ibland faller jag ändå för frestelsen, när det är en bok som jag känner att "den vill jag ha"! Tur att det finns bibliotek!

I mitt föräldrahem fanns en bokhylla, som min pappa hade snickrat ihop av sockerlådor. Den är nu en klenod i vårt hem. Alla böckerna i den hyllan läste jag från pärm till pärm. Till och med uppslagsboken hade jag föresatt mig att läsa från pärm till pärm, men tyvärr tröttnade jag redan på bokstaven a.

Jämfört med det har vi otroligt många bokhyllor. Jag räknade och fick det till sju stycken och dessutom ligger det böcker lite här och var, som det syns på bilden. Beroende på var de hamnar, när jag senast tittade i dem. Det är mest jag som läser numera. Maken har fått dålig syn och ägnar sig åt talböcker och ibland läser jag artiklar, som jag tycker är läsvärda, för honom. Det är i alla fall en välsignelse att talböcker finns fast så länge jag ser föredrar jag att läsa själv.

Min moster som kom på besök för ett tiotal år sedan föll nästan i trance för alla våra böcker. Jag kan väl tillägga att jag tycker det är lite tråkigt att se hem med bara prydnadssaker i bokhyllan. Det finns tyvärr sådana!

Vi var på besök i min fars föräldrahem i norra Ångermanland för ganska många år sedan. Huset var övergivet, men en hel del böcker fanns kvar bl a min pappas konfirmationsbibel. Den tog jag med hem. I efterhand kan jag ångra att jag inte tog med flera, men jag tyckte inte att jag hade rätt till det. I varje fall kunde man se att det lästes en hel del även där och flera i släkten även på mors sida är ivriga läsare. Lite har väl gått i arv till våra söner för de har också en bok framme om tiden räcker till.

Flyttdags

Idag besökte jag en väninna, som flyttat från sitt stora, härliga hus med en underbar tomt till en trerumslägenhet. Hon vet inte än om hon trivs. Undra på det! Det blir en stor omställning. Själv bävar jag för att en dag inte längre orka bo kvar i vårt lilla mysiga hus. Nog skulle jag också känna mig instängd i en liten lägenhet. Så tråkigt att inte längre kunna mata fåglarna och gå ut på tomten och påta. Nej, huva! Hoppas den dagen dröjer länge, länge, länge än.

Nytt lasarettsbesök

Förra veckan fick vi rampen till makens elrullstol. Undrar när han ska få den och om han ska vara i form att använda den? Idag var det dags för nytt besök i Karlskoga. Den här gången åkte vi faktiskt med sjukresor för jag tyckte att det kändes jobbigt att hjälpa honom med rullatorn, parkera bilen och allt praktiskt runt omkring. Maken har varit ganska svag sedan han kom hem förra tisdagen och han har flera dagar klagat över att han haft ont i höger fot och han har också varit lite svullen. Men i morse var han ändå mera svullen och hade en stor rodnad på foten, så jag ringde vårdcentralen efter att ha konstaterat att han också hade 38,8 i feber. De gissade på blodpropp och tyckte vi skulle åka till akuten. Där har vi suttit från 12 - 19 i väntan på undersökning, röntgen och läkare. Det visade sig att han faktiskt hade några ytliga blodproppar och vi fick åka hem med salva och ny medicin. Gissa vem eller rättare vilka som var hungriga och trötta när vi kom hem!

Nu ska jag bara förbereda morgondagens cirkel i Passion för livet, så det vete katten när jag kommer i säng.

Vi firar FN-dagen

Vår förening firade FN-dagen redan den 23 oktober. Som föreläsare hade vi Tomas Hjort som berättade om Fair Trade/Rättvisemärkt handel. Programmet började med att vår ordförande berättade om FN-dagen och FN:s arbete. FN arbetar med fred, mänskliga rättigheter, stöttning och hjälp till fattiga länder samt miljöfrågor. Sedan läste jag ett par dikter skrivna av barn. 2008 utsåg FN en dikt av ett afrikanskt barn Masood Punjabi till årets dikt. Den vill jag delge er.

När jag föds, jag är svart
När jag växer upp, jag är svart
När jag går under solen, jag är svart
När jag är rädd, jag är svart
När jag är sjuk, jag är svart
När jag dör, jag är fortfarande svart

Och ni vita
När ni föds, ni är rosa
När ni växer upp, ni är vita
När ni går under solen, ni är röda
När ni fryser, ni är blåa
När ni är rädda, ni är gula
När ni är sjuka, ni är gröna
När ni dör, ni är gråa
Och ni kallar mig färgad?

Kaffe och ett lotteri hörde också till dagen. På bilderna finns en glad vinnare till frukthinken och två damer som med intresse öppnar sina lotter.

Mysigt sällskap

Lördag natt och söndag natt har jag haft sällskap trots att maken är kvar på sjukhuset och kämpar med sina elaka bakterier.

Sonen och hans fru har jobbat natt båda två och hunden Akira har varit hos mig. Akira har gener från schäfer och rottweiler och det har blivit en bra kombination. Det är inte första gången jag är hundvakt, så hon är ganska hemmastadd och har funnit en bra sovplats i vår säng också. I fåtöljen står hon och spanar när hon hört något intressant utanför eller när hon väntar på husse och matte. En annan fördel med hennes sällskap är att jag kommer ut på den där promenaden som kanske inte blir av annars.

I lördags gick vi en riktigt lång promenad på en skogsstig i det härliga brittsommarvädret. Sen smakade det gott med lunch för både Akira och mig, men vi hade olika mat på menyn.

Vid fågelbordet

Nu är det full fart på fåglarna. Nötskrikan var här för första gången i höst. Domherrar har vi haft här hela sommaren. Koltrastarna kalasar på de äpplen som ligger kvar under trädet och talgoxar, grönfinkar, pilfinkar, blåmes och gulsparv är också välkomna gäster, men jag är inte lika glad åt att kajorna har börjat komma hit.

En fröjd för ögat

Nu börjar jag kunna vägen mellan Laxå och Karlskoga, så många gånger som jag kört den de senaste veckorna. Det gläder mig i alla fall att det har varit vackert väder och jag har haft ögonfröjd hela tiden. Maken är väl omhändertagen på lasarettet och man har hittat en elak tarmbakterie med ett långt och konstigt namn som jag absolut inte kommer ihåg. Den ska man försöka medicinera bort. Dessutom ska man in med kamera och titta om man hittar fler elakheter i tarmarna. Tänk vad man kan göra! Min förhoppning är att man finner något man kan åtgärda.

Dags att fixa inomhus

Nu är hösten här på allvar. Idag har det varit regnigt och grått, men underbart vackra vyer med alla höstfärger på träd och buskar, när man åker till Karlskoga, där maken ligger för undersökning. Nu har man kommit fram till att han har elaka bakterier i tarmen och under helgen får han varken äta eller dricka för till veckan ska tarmen undersökas ordentligt.

Utomhusjobben är ofärdiga, men det just nu börjar lusten komma att röja inomhus. En vän funderade på vad man har på sitt kylskåp. Vårt skåp är ganska tomt just nu förutom två vackra kort med rosor och komihågtavlan.

Den andra bilden är en specialgjord tavla som maken fick till sin 70-årsdag. Där sitter han på vår altan med ekorre, igelkott och fåglar. Igelkotten har vi inte sett i år men ekorrar och fåglar finns det gott om. Det går åt mycket fågelfrön nu när det börjar bli höst.

Ibland blir det lite mycket

Det har varit lite mycket de senaste veckorna. Förra veckan skjutsade jag maken för att kolla syn i Askersund på måndagen, på tisdagen var vi till Örebro och provkörde en elrullstol och på onsdagen var det dags att gå till sjukgymnasten och få en rullator med stora hjul för utebruk. Vårt hus är snart fyllt med allehanda hjälpmedel. Bra att de finns. Rullator inomhus fanns redan innan och vi har också en rullstol, som vi kan ta med om vi ska ut och åka.


På torsdagen var det dags för valarbete. Jag var på biblioteket och tog emot förtidsröster i 5½ timme. Det var många som röstade i förväg i år. Men det var också många som röstade på valdagen, då jag började 7.30 och inte var hemma förrän vid midnatt. Pappan till en av valförrättarna blev sjuk vid middagstid och därför var vi en man mindre vid rösträkningen.

På måndagen hade jag fullt upp att förbereda starten av mina två studiecirklar. Till cirkeln om Gotland fick vi byta lokal från ABF till bibliotekets hörsal för det blev 21 deltagare. jag hann inte mycket mer än hem från cirkeln förrän det ringde en dam till och anmälde sig. Sedan vi ätit lite grann var det dags för "Passion för livet" med åtta glada damer. Jag berättade om hur projektet kommit till och sedan pratade vi om det naturliga åldrandet och läste en liten snutt om Paris-Oskar ur Ovanliga människor av Åke Moqvist.

Just nu lider jag av sömnbrist. Natten till söndag hade jag svårt att somna och på kvällen blev det sent. På måndagen kom jag heller inte i säng tidigt. Tisdag morgon vaknade jag redan klockan fem för min man var dålig och orkade inte själv upp ur sängen och ut på toa. Sen la han sig men jag tyckte inte att det var lönt att gå till sängs igen. Innan jag åkte försäkrade jag mig om att han mådde bra och skulle ringa mig om han blev sämre för då lovade jag att genast åka hem. Nu gick det bra för när jag kom till lunch var han uppe och påklädd.

Onsdagen var det fint och jag hann ut och gräva lite och sätta några narcisslökar. Maken var ute på tomten med sin storhjuliga rullator och njöt av solen och av att klippa några utstående grenar på forsythian. Sent på kvällen var det inte lika roligt för då var hans feber hög. Jag ringde sjukrådgivningen och fick rådet att om inte febern gått ned dagen därpå ta kontakt med vårdcentralen. Febern var hög även på torsdagen så det blev ett samtal till vården. Först fick jag en tid här hemma, men sedan ringde de tillbaka och föreslog att jag skulle ringa efter ambulans och åka direkt till Karlskoga. Ambulansen var snabbt på plats. Sedan åkte jag efter till lasarettet och stannade tills han blivit placerad på en avdelning. Då var en hel del provtagning gjord och han hade också varit på röntgen. En sjuksköterska som var inne hos oss sa att som KOL-patient får man räkna med en del sjukhusvistelse. När man vistas ute bland folk får man alltid en del bakterier och när lungkapaciteten är nedsatt är immunförsvaret inte starkt nog att klara av sitt jobb utan hjälp.

Vårt kära barnbarn M skulle komma hit på torsdagen och säga hej innan hon åker till USA på måndag. Nu får hon besöka farfar på sjukhuset på söndag i stället. Förra gången hon skulle komma fick han också åka till lasarettet så hon började fundera om det var hon som hade otur med sig. Nej, det är nog slumpen som avgör hur det blir ibland.

Dagarna blir kortare

Det märks att vi har hösten här. Löven på träden börjar gulna och kvällarna kommer tidigare. Sommarledigheten är ett minne blott. Nu ska här grävas, garderoberna ska städas och allt ska förberedas för innelivet. Därtill kommer att alla verksamheter sätter igång.

Valår i år och jag är valförrättare och det blir en del extrajobb. Ett roligt jobb faktiskt! Ovisst hur det går i år. Jag hoppas förstås på en kvinnlig statsminister.

Nu är snart alla cirklar igång. I torsdags startade FN-cirkeln om "Mat och Makt", som verkar bli mycket intressant. Vår cirkelledare är på sjukhus men föreningens ordförande skötte ledarskapet med den äran och hade plockat fram material att jobba med. Därtill kom en del kluriga tipsfrågor som B hade ordnat! Nästa vecka startar cirklarna, som jag ska ha. Först cirkeln om Gotland, som har fått så många deltagare, att jag tror vi ska byta lokal för att få tillräckligt luftutrynne. Sedan startar "Passíon för livet" och det ska bli spännande för det är alldeles nytt för mig, men kan nog bli riktigt bra.

Jag gillar faktiskt alla årstider. Hösten är vacker med alla färger och luften är klar och fin. Regniga dagar kan man kura ihop sig inomhus om det nu är är något på gång som måste prioriteras förstås.

Vart tar tiden vägen?

Så här skönt kan man ha vid en fikapaus i Tiveden, när man är på vandring med Pelle Führ, som kan allt om djur och natur.

Tiden är rättvist fördelad. Alla har 24 timmar om dygnet varken mer eller mindre. Nog är det väl konstigt att det ska vara så svårt att få tiden att täcka till. Som pensionär borde man ha åtta timmar + tid för resa till och från arbetsplats att använda till andra saker. Egentligen borde man ha gott om tid, eller hur? Det kanske helt enkelt är så att man (=jag) har ett lugnare tempo än tidigare. Det är faktiskt rätt skönt att sitta länge med tidningen och kaffekoppen och sudokun på morgonen och ha tid att stanna och prata med bekanta på "stan".

Man råder i alla fall över sin tid själv för det mesta. Fast nog är det ganska mycket inbokat i min kalender även som pensionär och det skriver jag inte för att skryta!

Dessutom finns det i alla fall mer tid för utflykter till i naturen, för bärplockning, promenader och annat. Nu håller jag på och planerar för en studiecirkel om Gotland. Den ska vi ha i PRO i höst. Förra året läste vi om Dalsland och där har vi den här månaden varit på ett mycket trevligt och välplanerat studiebesök på tre dagar. Nästa år blir det alltså Gotland! Dessutom har jag varit på en handledarutbildning för ett projekt "Passion för livet", som också ska komma igång i höst. Egentligen handlar det om förebyggande hälsovård, men är upplagt på ett sätt som jag tror kan bli bra. Det blir spännande att se. Sex anmälningar har kommit in så en grupp blir det.

Hushållstjänster

Jag vill ge en stor bukett rosor till min mamma och alla andra kvinnor, som jobbat i hemmet under många år utan annan ersättning än nöjet av ett väl utfört arbete. Det är inte roligt alla gånger att vara beroende av någon annans inkomst och att vara tvungen att be om pengar om det är något man behöver köpa. Sedan beror det förstås på vilka tillgångar mannen har och hur generös han är. Min mamma hade höns och sålde ägg ibland och var glad över sina "äggpengar". Jag minns också hennes glädje när hon fick pension och egna pengar att disponera.


Glad var hon också när första barnbidraget kom lagom till jag skulle börja skolan. Det underlättade lite när jag behövde något nytt även om hon sydde och stickade till mig. Något på fötterna behövdes också och allt hann hon inte sy. Djuren skulle skötas om förutom det vanliga hushållsarbetet. Hon hade varken tvättmaskin eller diskmaskin och inte vatten eller toalett inne. Under mina första skolår fick jag under vinterhalvåret läsa läxor i fotogenlampans sken för el och telefon fanns inte i mitt hem. Desto mer uppskattat blev det, när det äntligen blev elektrifierat.


Hushållsarbete är både tacksamt och otacksamt. Tacksamt för att det är snyggt och fint när man diskat, städat, tvättat och strukit. Otacksamt därför att man aldrig blir färdig. Det dröjer inte länge förrän det är dags att börja om igen. Men vad händer om man inte gör de här sysslorna. Jo, snart ser det väldigt nergånget ut.


Jag tycker att det är roligt med en rejäl storstädning, men det är förfärligt tråkigt med det ständiga plockandet in och ur diskmaskin, in och ur med tvätt, och alla saker som har en benägenhet att ligga på andra ställen än där de ska vara.


Min överfulla tvättkorg är struken, 18 lakan är manglade, men nu är det dags att ta itu med strykning och mangling igen för att det inte ska bli lika stora högar. Målningen har det gått dåligt med och det beror på vädret. Jag har tvättat altanen och till och med taket, men målningen får anstå till nästa år. Det ser trots allt ganska hyggligt ut nu. Det enda jag hunnit måla är garagedörren och det blev en klar förbättring.

Äntligen trendig

Vi har en naturtomt. Det innebär bland annat att vi har kvar alla tallar, som fanns från början utom en som började torka och som vi fällt. Kvar står också enbusken, som låg ner från början, men som rätade upp sig och började växa. Den är till glädje för fåglarna, men jag har också varit där och plockat enbär och torkat. Blåhäggen står kvar vid tomtgränsen och har växt minst dubbelt så hög. När bären mognar är den full med fåglar mest grönfinkar och björktrastar. De verkar älska bären till tusen. En måbärsbuske finns också kvar. Blommorna är oansenliga men bären är dekorativa.

Ibland kommer det in främmande växter. För tre år sedan fanns det plötsligt ett blåsippstånd med ett par sippor. Tyvärr var de försvunna i år. Vallmoblommor kommer och går utan att vi har satt några.

Läste i nyss i tidningen att vildvuxna trädgårdar är det trendigaste just nu. Vår tomt är ganska vildvuxen. Jag älskar gammaldags växter och till exempel akvilejorna får sprida sig som de vill. Gräsmatta är inte min grej! Det är mest mossa, men det är mjukt och skönt att gå på och i Japan är det till och med fint att ha mossa i gräsmattan har jag läst.

Smaken är lyckligtvis olika. En del vill ha formklippta buskar, tuja och cypressväxter. Vi håller oss till vanlig gran och tall. Pappa satte en gran åt oss, när huset var nybyggt och den är vårt vårdträd. En "snäll" granne ville kapa de nedersta grenarna, som var lite risiga för några år sedan. Tyvärr kapade han lite för mycket! Det var så jag blev gråtfärdig, när jag kom hem och såg den stackars granen. Men gjort är gjort och inte mycket att göra åt! Grön och fin är den i alla fall och fåglarna gläds åt att den finns.

Mina listor

Jag är en riktig listmänniska! Inte för att jag kan lista ut saker utan att vara särskilt listig utan därför att jag är en av dem som skriver listor. Det blir inköpslistor och listor på ärenden, som ska uträttas, när jag kommer till centrum. Jag har också listor på vilka böcker jag ska låna på biblioteket och listor på böcker jag läst. I unga dagar skrev jag upp alla filmer jag sett, men tröttnade på det. En gång i tiden förde jag också in alla klädinköp, var kläderna var köpta och vilket år. Det tröttnade jag snart på. När jag ska ut och resa blir det listor på allt som ska packas ner.Ett tag listade jag allt som plockades in och ur frysen, men det funkade inte för vi var flera som plockade.


Nu är det "Göra-listorna" som dominerar. En lista för huset inomhus, en för huset utomhus, en för tomten och en för övriga saker. Det skulle säkert fungera om man började uppifrån och fortsatte nedåt undan för undan, men för min del blir det ett hoppande hit och dit delvis beroende på den tid jag har på mig att göra just den saken som är aktuell. Glädjen är i alla fall stor, när jag äntligen är klar med en lista och kan börja på nästa.


Jag är också en av de människor som sparar kvitton, för kassabok och gör en budget. I mina ögon är det intressant att se var man gör av med sina inkomster och det är inte dumt att ha koll på sin ekonomi.

Hur hinner man?

Jag har haft ett par trevliga veckor med kära släktingar och vänner i huset. Vi har varit på Zoo, besökt Göteborg och hälsat på andra släktingar och tiden har gått otroligt fort och roligt har vi haft. Dessutom har vi passat på att fira makens födelsedag. På grund av att han nyss varit sjuk blev det inget stort kalas utan vi firade i lugn och ro, men han blev rejält firad ändå och orkade hålla ut till sent på natten.


Men efter allt som vi roat oss med har strykkorgen svämmat över med ostruken tvätt och korgen med omanglade lakan är också överfull. Jag hör nämligen till den gammalmodiga sorten, som manglar lakan bara för nöjet att få lägga sig på rena nymanglade lakan och bara njuta särskilt så här års, när tvätten torkat utomhus. Manglar gör jag på en gammal ärvd mangel, som tidigare stått i en källare och när den flyttades till vår tvättstuga torkade valsen och blev lite sprucken och dessutom gnisslar den, men lakanen blir släta och fina för att inte tala om mina gamla linnedukar.

När jag blev pensionär hade jag ambitionen att skriva mina minnen från tidigare år, börja måla akvarell samt gå igenom alla saker som vi fått från våra föräldrahem och som sparats i förråden. Gallra ur helt enkelt. Dessutom är klädkammaren full med mycket som inte längre används. Dags att rensa där också.

I år hade jag också tänkt att olja trappan vid entrén, måla garagedörren och måla gavlarna på huset för det hann jag inte med förra året. Så nu får jag allt sätta lite fart!

Pensionärsfunderingar

Pensionär är man oftast vid 65, men en del går i pension tidigare och andra senare.En del längtar efter pension medan andra gruvar sig. En del har gott om pengar och kan resa och roa sig efter behag. Andra har inget över när man betalat det allra nödvändigaste. En del är friska och mår bra medan andra är sjuka och in stort behov av hjälp. Några har ett nätverk med familj och goda vänner medan andra blir mycket ensamma, när de inte längre är med i arbetslivet. En del har bra utbildning och andra ingen alls. En del har många intressen och andra har svårt att få tiden att gå. Man kan verkligen inte generalisera när det gäller pensionärer.

För egen del trivdes jag mycket bra på mitt arbete och hade gärna fortsatt några år till för att få högre pension, men min familjesituation var inte sådan och min man var mycket glad, när jag äntligen blev pensionär för fýra år sedan. Pensionärslivet är inte mindre trevligt än arbetslivet, nackdelen är väl att inkomsten blir lite drygt hälften av den tidigare lönen.

När man frågar folk på stan om åsikter brukar det ofta stå t ex Kalle Svensson, pensionär. Ska man verkligen titulera sig som pensionär? Det är så intetsägande. Att kalla sig för sin f d titel är inte heller bra.

Mitt pensionärsliv har många roller. Kanske jag ska kalla mig personlig assistent, lokalvårdare, fönsterputsare, kock, trädgårdsarbetare, snöskottare, gräsklippare, administratör, målare, chaufför, bankbud, samordnare, inköpare och bloggare. Eller ger det högre status om jag säger revisor, gode man, valförrättare, föreningssekreterare eller cirkelledare?

Otraditionell midsommar

Det blev verkligen en otraditionell midsommar för oss i år. Sol och värme i stället för regn. Någon skur brukar det alltid komma. Tänk, så många midsommaraftnar som regnade bort, när jag var tonåring och ville ut och dansa i parken.

Maken som tidigare i veckan drabbats av magsjuka verkade på bättringsvägen och hade börjat äta så smått. Jag var ute och plockade lite grönt att hänga på dörren i stället för den gamla torra kransen. När jag kom in var han påklädd och lyssnade på en bok, men på kvällen fick han feber och orkade inte ta sig till sängen utan hjälp. Jag satt och tittade på en Oscarsbelönad tjeckisk film på TV "Koyla", som handlade om en femårig rysk pojke som på grund av olyckliga omständigjheter togs om hand av en ensam herre på 55 år. En väldigt gripande film!

Lördag morgon hade maken inga krafter alls och då ringde jag 112 och en ambulans var faktiskt snabbt på plats. Jag åkte efter till lasarettet och sedan tillbringade jag hela dagen där och var med på hans provtagningar, tarmröntgen och allt annat han skulle gå igenom. Han hade hög feber och det var helt klart en besvärlig infektion. Han fick slangar för syrgas, dropp , penicillin och på slutet satte man också in en kateter, innan han fick en sängplats på kirurgen. Alla var mycket vänliga och hjälpsamma, men det var mycket väntetid och jag var inte hemma förrän halv nio på kvällen rejält trött och hungrig. Hur skulle det då inte kännas för den som var sjuk.

Idag har jag också varit inne och allt var mycket bättre, men infektionen ville inte ge med sig utan det blir ytterligare provtagningar. Barnbarnet kom också för att ge farfar en stor kram innan hon tillsammans med sin kille åkte till Kalmar.

Annars är det otroligt vacker just nu. Prästkragar och pioner blommar för fullt. Smultronen är mogna. Potatisen har gått i blom. Livet är underbart bara maken blir frisk och kommer på benen igen.

Riksgränsen

Sista dagen i Kiruna åkte vi till Abisko för att åka med järnväg från Abisko till Narvik, för det lär vara en svindlande vacker tur och man förstår inte hur man kunnat bygga järnvägen där. Men tyvärr gick det inga tåg i sommar, för järnbanan skulle förstärkas. I stället blev vi hänvisade till buss och det var inte riktigt vad vi tänkt oss.

I stälelt tog vi bilen och åkte till Riksgränsen där vi åt en god bit mat i Ebbes kök. På vägen tillbaka mot Kiruna stannade vi i Pessisjåkka för toabesök och bensträckare.

Den här gången åkte vi förbi Kiruna och till Jukkasjärvi även om det inte fanns något ishotell så här års. Renar och hantverk fanns det i alla fall. Tyvärr kunde vi inte gå in i den lilla fina kyrkan för där pågick konfirmationsläsning och det satt en lapp på dörren där man bad att besökare inte skulle störa. När vi tittat klart på allt annat pågick läsningen fortfarande och det gjorde att vi nöjde oss med att ha sett utsidan.

I midnattssolens land

Åh så vackra vyer man bjuds på längst norrut i vårt avlånga land. Synd att man är så dålig fotograf och inte kan fånga in dem riktigt bra på bild. Säkraste sättet att få vackra kort är att köpa vykort.
Här är i alla fall en bild från Luossavaara även om det inte är längst uppe på toppen. Allra sista biten var så knölig att vi inte riskerade att ta bilen upp för den har ganska lågt underrede. Vi hade i alla fall en fin utsikt över fjällen.

Sonen var högst uppe i backen och blickade ut över Kiruna, men vi hade också en bra utblick när vi åkte serptentinvägen ner igen.

Några grabbar på vandrarhemmet hade varit uppe på Kebnekajse och frusit. Där var det snö och is och köldgrader, så de stannade inte längre än nödvändigt.

Gruvlig upplevelse

Besöket i LKAB:s gruva var ingen gruvlig upplevelse tvärtom. Vi åkte buss med 10% lutning med en meter på var tionde meter 500 meter ner under marken. Sedan blev vi guidade runt och det var hur intressant som helst och de tre timmar besöket tog gick väldigt snabbt. Nej, den gruvliga upplevelsen var när vi frampå kvällskvisten skulle upp på Loussavaara och titta på utsikten. Jag körde upp och slingervägar är jag inte förtjust i särskilt inte sedan jag för några år sedan fick motorstopp på väg upp för Kvarntorpshögen. Upp kom vi i alla fall och sonen var vänlig nog att köra ner, när han såg hur jag gruvade mig.


Dagen började med ett besök i den vackra kyrkan som 2001 utsågs till Sveriges vackraste byggnad och som man inte vet hur det blir med i framtiden. Ska den rivas, plockas ner och flyttas eller nyuppföras på annan plats?


Efter besöket i kyrkan var det dags att gå vidare till stadshuset, som också var fantastisk
både vad gäller arkitektur och konst. En byggnad som också är i fara på grund av sprickbildningen.

Framme vid målet

Nattsömnen var god, men vi vaknade vid vanlig tid utan väckarklocka. Jag bryggde kaffe som blev alldeles för svagt och vi åt några smörgåsar, innan vi packade ihop, städade rummet och drog iväg mot nya ställen.


När vi lämnat Sorsele bakom oss kom vi ganska snart fram till vägarbete där man i stället för asfalt höll på att göra grusväg. Lyckligtvis gällde det inte hela vägen utan senare blev det rak och fin 100-väg, men ganska ensidigt landskap med bara skog, skog och åter skog. Ja, lite omväxling för vi såg älg vid två tillfällen och en hel del renar. Vi såg också skyltat till en nordlig strutsfarm.

Vi stannade till i Arvidjaur, där det fanns täckning för mobilen och samtidigt passade vi på att besöka den vackra kyrkan. Därefter fortsatte vi till Jokkmokk och tog vår lunch på en Kinarestaurang med god mat, innan vi fortsatte mot Gällivare. I Gällivare tankade vi billigaste bensinen hittills: 13:19/litern.

Vi hade inte beställt rum i förväg, kollade information för Kiruna och hittade billigt härbärge på Gula Huset, men där var alla rum upptagna. En familj var före oss och frågade. Jag ringde till STF:s vandrarhem och de hade ett rum till oss som jag snabbt bokade in för två nätter. När vi kom dit var den andra familjen där, men till dem fanns inget rum. Vilken tur att jag ringde och att vi fick ett rum centralt i stan. Rymligare än det vi hade i Sorsele. Vi har gått en runda på stan och tittat på stadshuset utifrån.

Resa mot midnattssolen

Nu är vi inne på dag två på vår resa mot Kiruna. Vi dvs maken, yngste sonen och jag startade resan måndag kl 12.30 från sonens bostad. Då hade han sovit ca tre timmar efter att ha jobbat natt. Det flöt på bra och vi stannade till på Kitchen restaurang i Valbo centrum och åt en god buffé. Vi har stannat där på en tidigare resa och maten är verkligen toppengod och det finns flera rätter att välja på. Rekommenderas varmt!

Vi skulle tillbringa natten hos släkten i Ramsele och beslutade oss för att ta närmaste vägen nr 331 och åka in vid Bergerforsen. Det visade sig vara ett dumt beslut för efter att ha passerat Viksjö var det stopp. Man höll på att bärga en långtradare som stjälpt av vägen och beräknade att det skulle ta ett par timmar. I stället för att vänta beslöt vi att söka en annan väg och åkte in strax efter Viksjö mot Hobbart (ev felstavat) och över Finnmarken. En smal skogsväg, men vi kom ut vid Kramfors, som vi hade tänkt. Extra tid tog det ju och vi var inte frammevid målet förrän klockan 23, men togs emot med stora famnen och kaffe och smörgås och det hembakade tunnbrödet, som är mitt absoluta favoritbröd. Det blev alltså ganska sent, innan vi kom i säng och maken sov inte mycket den natten.

Jag vaknade i vanlig tid i morse, men lyckligtvis kunde sonen sova lite längre. Var till morbrors grav och tittade och passade samtidigt på att tanka bilen. Vi hade kört 79 mil sedan förra påfyllningen och i norr kan det vara långt mellan tankställena. Efter frukost drog vi iväg först till Hoting för att träffa min morbror där och se hur han bodde på sitt äldreboende. Han hade det fint där och det var roligt att få en pratstund med honom.

Färden fortsatte längs Bävervägen till Vilhelmina, där vi åt fläsk med löksås. Nu är vi på STF:s vandrarhem i Sorsele, där vi ska övernatta i ett väldigt litet rum för tre personer, men det var det sista de hade, när jag ringde från Ramsele och frågade. Jonas och jag har tagit en promenad på samhället, som var större än jag trodde. Henthy var hemma och vilade under tiden.

Cykeltrassel

Så här kan det gå, när man är ute och cyklar. Den här lille krabaten hade oturen att trassla in sig i hjulet på en parkerad cykel, men när fotografen tagit bilden med hjälp av sin mobil, fick han hjälp att komma loss.

Hos oss var det en ekorrunge, som lade sig att vila på en obebodd fågelholk medan hans syskon ivirgt försökte få i sig så mycket som möjligt av en talgboll. Tyvärr ingen chans att komma i närheten och föreviga bilden.

Nog händer det saker i djurens värld!

Alla fantastiska elektriska hjälpmedel!

Så här kan det se ut, när man inte har klippt gräset, men teveronikan blommar vackert och gräset är grönt.

Det går dåligt med klippningen. När vädret äntligen var godtagbart plockade jag först fram trimmern för att ta bort det längsta, som verkade väl tungt för klipparen. Trimmern var inte på sitt bästa hunör och flera gånger kastade han (det måste helt enkelt vara en han) av sig skyddskåpan, som jag med möda fick på plats igen. Till slut lade han av helt och hållet, men efter att ha vilat sig över natten tog han nya tag.

Sedan var det dags att prova gräsklipparen. Det gick bra ett tag, men sedan var det stopp där också. Jag startade om och det gick en stund till. Stopp igen. Nystart med samma resultat. Stopp igen och omstart, men den här gången slog det ut en eldslåga från sladden vid kontakten. Skyndade mig rycka ur sladden från väggurtaget. Lågan släckt och jag konstaterade att det var ett brott på sladden. Ingen mer klippning den dagen. Nästa dag kom yngste sonen förbi. Han lovade fixa en ny kontakt åt mig. Nu har han gjort det och när gräset torkat upp efter regnet ska jag testa om det blev riktigt gjort. I annat fall kommer väl klipparen att gå baklänges och jag ger upp och låter allt växa igen. De vilda växter som spridit sig är lika vackra som de odlade. Vi har snart en äng med prästkrage, åkervicker, rödklöver och teveronika.

Sedan ska vi åka bort åtminstone en vecka och då passar nog allt på att växa åtminstone det som inte ska växa.

Prioriteringar

Nu är det lördag och gräset är fortfarande oklippt. Landet är inte heller klart även om jag varit ute och karvat på en liten plätt. I år har tulpanerna klarat sig. Beror det på att jag täckt dem med fiberduk varje kväll eller har rådjuren hittat annat att äta.


I stället för att jobba på tomten var jag hos min kamrat G på försenat födelsedagskaffe. Hon var nämligen bortrest på sin födelsedag. Vi har varit vänner sedan vi gick i folkskolan och vi brukar försöka träffas varje år i samband med att vi fyller år. Jag tycker det är viktigt att träffa mina vänner så länge de finns kvar. Gräset växer och frodas, men vad gör det. Tids nog blir det klippt.


Jag har fått kontakt med en syssling genom att han håller på med släktforskning och nu håller vi på och byter information. Sonen PO har forskat en del i vår släkt, men jag har aldrig börjat för jag tror att det tar mycket tid som jag inte har tillräckligt av ändå. Fast visst är det intressant. På min mormors sida härstammar jag i sjätte led från Björn-Johan, som under sin tid lär ha skjutit 18 - 19 björnar och som fick äran att fånga in de första björnarna till Skansen. På Björn-Johans tid fanns inte Skansen, men en föregångare, som kallades "Björngrottorna" och som också låg på Djurgården.

Väderberoende

Gårdagens regn fick mig att helt tappa lusten. Inte ens mitt nyrenoverade arbetsrum gav mig inspiration! Så nog är jag en av dem som är beroende av hur vädret är.

Det var dags att lämna tillbaka några biblioteksböcker och jag tog mig i kragen och åkte ner till vårt trevliga bibliotek och botaniserade i hyllorna. Hittade Sirila gentlemän sökes av Karin Brunk Holmqvist, hon som skrev Potensgivarna, som var en mycket rolig bok. Den handlade om två äldre damer och det gör den här boken också. Kanske jag tycker att den är så rolig för att jag också numera är en äldre dam även om jag inte känner mig som jag skulle passa in under den rubriken. (Önsketänkande?) Jag hittade också en bok av Dan Rhodes Engelsmannens hund och den verkade också rolig. Hoppas intrycket håller boken ut! I ett anfall av självplågeri lånade jag också Dan Browns The Lost Symbol för att inte helt glömma bort mina engelska kunskaper. Tänkte mig ligga under en mjuk filt med chokladpraliner inom räckhåll, men i stället dök Luther upp och sa till mig att se till att få räkningarna betalda och sen blev det en test på Vetgirig.nu. Jag skrev också ett brev till min kusin M, som jag inte varit i kontakt med på länge.

Idag sken solen mellan skurarna och livet var genast mycket roligare. Man kände sig inte längre som en gris som måste åka till England för att bli "pig". Fortsätter det så här kanske gräset kan bli klippt och grävningen av landet bli klart före veckans slut.

Nytt år - nya föresatser

När jag firade min senaste födelsedag hade jag föresatt mig att efter den ta itu med en bloggskrivning, som inte blivit av trots goda föresatser. Nu har det snart gått en månad och det har varit så mycket annat som kommit i vägen. Det är alla vardagsbestyr i hushållet och på tomten, det är möten och umgänge med familjen. Jag brukar skoja om att jag jobbar i hemtjänsten och det är inte bara på skoj. Om jag inte vore frisk och orkade skulle vi behöva hemhjälp för H, mannen i mitt liv, har värk och KOL och orkar inte mycket.

Pingstafton var vi i alla fall till yngste sonen och hans fru och H fick äntligen se alpackorna Hedda och Sally i verkliga livet och inte bara på bild. De är nyklippta och ser ganska lustiga ut nu med smala halsar och långa öron, men ullen växer ut igen och sedan blir de näpna och gulliga som förut. Vargstängslet har kommit på plats och väntar på att bli godkänt av besiktningsmän från länsstyrelsen.

Brahmahönsen saknar en tupp för att lyckan ska bli fullständig i hönshuset.

Så ska det vara

Äntligen en vinter som är som den ska vara. Visst är det vackert och visst är det skönt även om det blir vissa besvär på vägarna och arbete med snöskottning. Men när det är fem-sex grader kallt och solen skiner då ska man verkligen passa på att gå ut och få sin dagliga dos av motion och D-vitamin. Då känner man att det är skönt med olika årstider!

Alla dessa dagar

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet, skrev författaren Erik Johansson. Han hade så rätt! När man är ung tror man att man har hur mycket tid som helst för att hinna med allt man vill göra. Det händer till och med att man planerar allt som man ska göra som pensionär. Rätt vad det är har man blivit pensionär och upptäcker att den tid man har kvar att göra allt det där är ganska knapp. Då får man allt börja prioritera!

Han skrev också andra kloka ord bl a att oavsett vilket jobb man hade skulle man göra sitt allra bästa. Mer kan man inte göra men det är gott nog bara man inte slarvar ifrån sig någon uppgift.

Min mamma hade också som riktmärke att om man lånade något skulle man lämna det tillbaka i samma skick och om möjligt ändå bättre än när man lånade saken.

Det bästa med att vara pensionär är att man kan bestämma mer över sin tid fast även då finns det saker som man måste ta itu med. Har man inte mycket pengar kan man ändå göra bästa möjliga av det man har. Naturen är fortfarande gratis och tillgänglig för alla. Dygnets timmar är demokratiskt fördelade och är lika många för alla.

Åter till vardagen

Alla helger är över och vardagen är här. Snart ska julen dansas ut. Det är alltid roligare att ta fram julpyntet än att plocka undan det igen. Vilken vardag sen! Det är svinkallt ute och solen skiner och man ser att det verkar vara dags att ta itu med den städning som inte gjordes till jul. Veckans första dagar gick vi i idé här. Var inte ute mer än absolut nödvändigt trots nyårslöftet att om möjligt ta en promenad varje dag.

Äntligen har domherrarna som jag tittat efter hela hösten kommit hit. De pryder sin plats vid fågelbordet. När jag hämtade posten idag såg jag att ett rådjur varit framme och testat bären på mahoniabuskarna. Senare på eftermiddagen hade vi besök av ett rådjur på baksidan av huset. Hon letade väl något att äta, men tyvärr haltade hon ganska svårt på ett framben. Undrar hur hon ska klara sig i snön och kylan, men hon sprang i alla fall iväg över kullen efter en stund och det gick snabbt som vanligt.